"Bragdguldet var ett erkännande för hela handikappidrotten"
Med sina 17 paralympiska guldmedaljer är han en av Sveriges mest framgångsrika idrottsmän genom tiderna. Men skytten Jonas Jacobsson tillhör även världstoppen för icke funktionshindrade. – När jag var med på min första världscuptävling kom jag inåkandes i en rullstol och var då relativt okänd för många av nationerna. De måste ha undrat vad det var Sverige hade släpat dit och trott att det väl var slut på skyttar i det landet, skrattar Jonas.
Ända sedan 1960 har världens största idrottsevenemang för handikappade, Paralympics, arrangerats i anslutning till OS och i samma land. Med ett undantag – OS 1980 i Moskva. Regimen vägrade då vara värd för Paralympics, eftersom det officiellt inte fanns några handikappade människor i Sovjetunionen. Man kan väl lugnt säga att det har hänt lite sedan dess och att statusen på handikappidrotten har ökat rejält. Nyligen avslutades 2012 upplaga av Paralympics i London, där 4200 aktiva från 140 länder gjorde upp om medaljerna. Närmare 6500 medierepresentanter och tre miljoner åskådare bevittnade spelen. Jonas Jacobsson föddes den 22 juni 1965 i Norrköping. Strax efter födseln konstaterades det att Jonas hade en förlamning, som skulle göra honom rullstolsburen resten av livet. 1980, blott 15 år gammal, var just det år då Jonas Jacobsson från östgötska Krokek gjorde sitt första Paralympics. Sedan dess har det blivit ytterligare åtta stycken och vid samtliga tillfällen har Jonas åkt hem med minst ett guld. 17 stycken har det blivit sammanlagt under åren. Du har tilldelats ett oändligt antal utmärkelser, vunnit 17 paralympiska guldmedaljer och tävlat på absolut högsta nivå i över 30 år. Blir du aldrig mätt? – Nej, inte alls. Jag ser mina framgångar, och kanske framför allt tilldelandet av Bragdguldet, som ett erkännande och något stort för hela handikappidrotten. Jag har dock inte bestämt mig för hur jag ska göra framöver - om jag fortsätter att tävla eller om det är dags att trappa ner. Hur var det att växa upp som funktionshindrad i Krokek på 1960- och 70-talet? – Jag tror att det var en fördel att växa upp på en liten ort. Här hade man kontakt med många runtomkring och jag lekte med många av barnen i kvarteret. Mina föräldrar bestämde att jag skulle behandlas som vem som helst, precis som mina två äldre bröder hade fått växa upp. Trots att jag satt i rullstol var det ändå en självklarhet för mig att vara med på exempelvis gymnastiken i skolan. Och idrottsintresset föddes tidigt? – När jag var liten höll jag på med både simning, bordtennis och skytte. Båda mamma, pappa och mina bröder höll på med skytte, så det föll sig naturligt. Pappa började tävla redan på 50-talet, men han hade väl kanske inte tänkt sig att jag skulle bli aktiv skytt. De hade nog tyckt att det var enklare med piano, men idrotten var given för mig. Kan du känna att ditt funktionshinder har inneburit något positivt för ditt liv? – Det är en bra fråga. Samtidigt är det svårt att svara på eftersom jag inte vet vad jag hade gjort om jag inte hade haft mitt funktionshinder. När min fru och jag är ute och föreläser brukar hon avsluta med att fråga sig om hon hade fastnat för mig om jag inte hade suttit i stol? Det kan ju faktiskt vara så att det är de egenskaper som jag har fått av att sitta i rullstol, som hon gillar. Jag har exempelvis kanske lite mer tålamod än andra och vet att man kan få vänta på saker. Dessutom har jag ju fått se, resa och uppleva massor i och med mitt tävlande. Är det tröttsamt att intervjuer och samtal ofta fokuserar vid ditt funktionshinder och inte vid idrotten? – Jo, det kan det vara. Samtidigt är ju funktionshindret en del av mig, så visst förstår jag det. Men jag vet ju inte hur det är att inte sitta i rullstol, så jag har inga problem att acceptera det. Det är väl inte varje dag som du går och grämer dig över att du exempelvis inte kan flyga? Du har ju upplevt nio Paralympics. Hur ser du på tävlingens utveckling? – Efter USA 1984 tog sig Paralympics upp på en helt ny nivå. Tävlingarna i Peking 2008 var de bästa av alla, till och med vassare än London i år. Peking ifrågasattes ju kraftigt som arrangör av OS. Jag tycker dock att det var rätt att ge Peking spelen, eftersom de då också per automatik fick Paralympics. På så sätt kunde det kinesiska folket se idrottsmän i rullstol – något de innan dess inte ens visste fanns. På läktarna var det helt fullt och när jag gick ut på stan i Peking blev jag stoppad av kineser som hade mitt kort och ville ha en autograf. Det var riktigt häftigt. Stöter du fortfarande på fördomar om handikappidrott, trots all uppmärksamhet och alla framgångar? – Jadå, det är jättevanligt. Ofta beror det på att man är dåligt påläst, men så är det ju även med alla andra idrotter också. Det som folk ofta inte förstår är vilken kvalitet det är i alla de flesta grenarna. Du måste tillhöra toppen av elitidrottare för att kunna ta medalj på Paralympics. I London hade jag lite tid över och var exempelvis och kollade på damernas tyngdlyftning. I viktklassen 55 kilo var det en tjej som tog 143 kilo i bänkpress. Då fattar man vilken nivå det är. I år satsade du ju även på att kvala in till OS , men missade med minsta möjliga marginal. – Ja, det var lite surt att jag inte lyckades. Tillsammans med världens 200 bästa skyttar tävlade jag i fyra världscuptävlingar. I den tredje av dessa, som avgjordes i USA, sköt jag 596 poäng av 600 möjliga. Det sista skotten var en nia, som missade med en och en halv millimeter. Om det hade blivit en tia istället, så hade jag slutat femma i finalen, vilket hade räckt till en OS-plats. Du jobbar på Svenska Handikappidrottsförbundet. Men du är också ute och föreläser en hel del? – Ja, dels ensam men även tillsammans med min fru Aja. Efter Bragdguldet 2008 tog det rejäl fart. Föreläsningen som jag själv håller är helt fokuserad på idrotten. Då är jag där som skytten Jonas Jacobsson, inte som den funktionshindrade killen. Jag försöker översätta mycket av mina erfarenheter från idrotten till affärsvärlden, exempelvis hur man bygger satsningar med olika målbilder. Under den föreläsningen är mitt handikapp helt ointressant. När Aja och jag föreläser tillsammans handlar det däremot mer om de sakerna. Men frågorna måste väl ändå komma även då du föreläser ensam? – Visst gör de det. Men mitt handikapp innebär egentligen inga problem för mig som idrottsman. Problemen är snarare av mer praktisk karaktär, som att ta sig nerför busstrappan och sådana saker. Visst finns det skillnader jämfört med en som inte är handikappad. Exempelvis utgör min mobiltelefon en enorm trygghet för mig. Inte minst vintertid när man är ute och kör bil i dåligt väglag och kan köra fast, eller om jag behöver hjälp för att ta mig i och ur bilen. Men i dag möts du av stor respekt som idrottsmannen Jonas Jacobsson? – Ja, absolut. När jag var med på min första världscuptävling kom jag inåkandes i en rullstol och var då relativt okänd för många av nationerna. De måste ha undrat vad det var Sverige hade släpat dit och trott att det väl var slut på skyttar i det landet. Redan i min andra världscuptävling kvalificerade jag mig för final och blev åtta. Därefter var alla konstiga blickar som bortblåsta. Skitsamma om man tar sig till tävlingen i rullstol eller gåendes, jag fick stor respekt av medtävlarna som idrottsman. Fakta Jonas Jacobsson Namn: Jonas Jacobsson. Född: 22 juni 1965 Familj: Gift med Aja. Mamma Ingrid. Pappa Gert. Bröderna Göran och Ulf med familjer. Yrke: Yrke: Anställd på Svenska Handikappidrottsförbundet. Idrott: Gevärsskytte, 10 och 50 meter. Främsta merit: 17-faldig paralympisk guldmedaljör. Svenska Dagbladets bragdmedaljör 2008. Övriga utmärkelser: • Medicine Hedersdoktor, Linköpings hälsouniversitet, 2009 • HM Konungens medalj i åttonde storleken med högblått band, 2001 • Årets idrottare med funktionshinder, 2001, 2005, 2007, 2009 • Norrköpings Tidningars Bragdmedalj, 1980, 2004 • Nominerad, Laureus World Sport Awards, 2005, 2009 • Invald i Svenska idrottsakademin, 2007 • Invald i Handikappidrottens Hall of Fame, 2007 • Årets idrottare i Östergötland, 2004, 2008 • Årets Sportskytt, 2004, 2008 • Årets Östgöte, 2004, 2008 • Stora Sportpriset (Aftonbladet och Folksam), 2001, 2003, 2005 • Honoris causa (S.t Olofsmedaljen), Norrköpings Kommun, 1993 • Östergötlands idrottsförbunds guldmedalj, 1980, 2004 • Svenska sportskytteförbundets guldmedalj, 2004 • Lions Superbragdlejon, 2005 • Lions Bragdlejon, 1998 • Sternspriset, 1987 • SIB-stipendiet, 1984
|
|